Professor Arvid Wretlind anses vara den Parenterala Nutritionens Fader som gjorde det möjligt att tillföra alla näringsämnen intravenöst. Tidigare fanns enbart glukoslösning som intravenös näring men alltför få kalorier kunde tillföras på det sättet. På 40-talet tog han fram Aminosol, som innebar att även aminosyror kunde ges intravenöst. Aminosol ersattes på 80-talet av Vamin.
Fettemulsionen Intralipid registrerades 1962 och då kunde hela dagsbehovet av kalorier för första gången ges intravenöst utan risk att fettdroppar skulle täppa till kapillärerna.
En mycket stor del av den modera sjukvården över hela världen skulle inte kunna ske utan den totala näringstillförseln via dropp som professor Wretlind tog fram.
(See the international film here about KabiVitrum)
……………………………………………………………………………………………………………………………….
Tidskriften Seniora Läkare tar år 2022 upp Arvid Wretlinds liv och arbete i sitt
tredje nummer och skriver här om läkaren och forskaren som räddade miljontals liv.
(Klicka här för att se mer om nutrition i tidningen Seniora Läkare nummer 3/2022)
…………………………………………………………………….
Arvid Wretlinds livsgärning i kronologisk ordning
Arvid Wretlind föddes år 1919 i Avesta och studerade medicin vid Karolinska Institutet i Stockholm. 1949 försvarade han sin avhandling ”Effekten av syntetiska aminosyror essentiella för tillväxt på kroppsvikten av växande råttor, och syntes av de använda aminosyrorna”.
Under perioden 1949–1962 var han biträdande professor i farmakologi vid Karolinska institutet och hans viktigaste forskningar för att utveckla säkra parenterala näringslösningar utfördes under dessa år.
År 1962 blev Arvid Wretlind ansvarig för mat och näring inom Statens institut för folkhälsan, en post som han uppehöll till 1970.
År 1968 startade han kurser i näringslära vid universitetet i Stockholm och Karolinska Institutet, där han var biträdande professor och från 1975 till 1977 professor i allmän Näring.
Han fortsatte sedan sin tidigare mycket framgångsrika forskning om parenteral näring och var, från 1977 till 1979, chef för Vitrum Institute for Human Nutrition och var, från 1979 till 1990, chef för Cutter-Vitrum Institute för Human Nutrition vid universitetet i California, Berkeley, USA.
Arvid Wretlind var medlem av Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien från 1964 och forskningsrådgivare till Socialstyrelsen från 1968.
Wretlind arbetade intensivt med att utveckla en uppdaterad livsmedelslagstiftning som kom 1972 samtidigt som Livsmedelsverket inrättades.
Han var också VD för den icke-statliga organisationen ”Vår näring”, en viktig organisation för att få fram utbildning om mat och näring i grundskolan.
Eftersom Arvid Wretlinds banbrytande arbete i parenteral nutrition visar vikten av samverkan mellan klinisk och preklinisk forskning är det av allmänt intresse att veta hur det började.
Clarence Crafoord, professor och välkänd thoraxkirurg i Stockholm, fick Wretlind att intressera sig för parenteral nutrition. Under ett besök i USA, i slutet av andra världskriget, studerade Crafoord kirurgi i krig och var imponerad av den intravenösa näring som gavs till de patienter som inte kunde äta. Därigenom blev patienter inte undernärda och livshotande komplikationer efter en operation kunde undvikas.
Men de intravenösa lösningarna var inte perfekta, framför allt inte fettemulsionen, Lipomul, som gav biverkningar och därför drogs tillbaka från marknaden.
Crafoord förstod vikten att utveckla en säker emulsion för parenteral näring och kontaktade professor Erik Jorpes vid Institutionen för medicinsk kemi, Karolinska Institutet.
Han föreslog att den unge forskaren Arvid Wretlind skulle börja arbeta med att framställa av en lösning av aminosyror och senare fett, som var lämpligt för intravenösa infusioner.
Vid slutet av 1940-talet, utvecklade Wretlind, i samarbete med Ivan Håkansson, en aminosyraberedning, en enzymatiskt hydrolysat av kasein, som dialyseras från icke-hydrolyserade peptider.
Lösningen Aminosol kom 1944 och användes med framgång till mitten av 1980-talet.
År 1954 började Arvid Wretlind att arbeta med fettemulsioner för intravenös användning i humanpatienter.
Vid den här tiden investerade USA mycket pengar i forskning vid den amerikanska armén men lyckades inte framställa en icke-toxisk emulsion.
Efter flera års forskningsarbete lyckades emellertid Arvid Wretlind framställa en fettemulsion, Intralipid, som började användas kliniskt 1962.
Forskningen bakom Intralipid är Arvid Wretlinds viktigaste bidrag och Intralipid fortfarande den mest använda fettemulsionen i världen och har givits till miljontals patienter.
Neonatala barn, patienter som behandlas för cancer eller i intensivvård och patienter som inte kan få näring genom normal tillförsel kan idag leva ett fullgott liv tack vare en total parenteral näring.
Intralipid framställs av sojabönolja som görs till en emulsion med hjälp av fosfolipider från ägg vilket samtidigt stabiliserar emulsionen.
Intralipid har även fått en stor betydelse för dagens IVF-behandlingar och bidrar till att göra de s.k. provrörsbefruktningarna betydligt mer framgångsrika till glädje för kvinnor som haft svårt att bli gravida.
Tack vare Arvid Wretlind blev Sverige världsledande inom intravenös nutrition för resten av 1900-talet. Han utvecklade även andra näringslösningar som innehåller vitaminer och mineralämnen och kan alltså, med rätta, anses vara fadern till parenteral näring.
Vid ett Vitrumsymposium i Kungälv, 1962, presenterade Arvid Wretlind tillsammans med sin medarbetare, kirurgen och professorn Oscar Schuberth, ett program för fullständig intravenös nutrition som kallades den skandinaviska modellen.
Programmet var nyskapande i utvecklingen av bättre behandling i kirurgi och intensivvård.
Wretlind ansåg att framgången för Intralipid berodde på att han upptäckt att hunden var ett perfekt laboratoriedjur då en hund är extremt känslig för intravenösa emulsioner.
På omslaget till Kabi Pharmacias tidning återfinns,
vid den här tiden, professor Arvid Wretlind
tillsammans med dottern Sopfie.
Arvid Wretlind hade dessutom en central roll i utveckling av forskning och utbildning i näringslära i Sverige.
Tillsammans med professor Gunnar Blix på Uppsala universitet och Stiftelsen Svensk Näringsforskning (SNF) var han engagerad i debatten om utvecklingen av svenska kost- och matvanor och deras inflytande på folkhälsan.
Wretlinds klassiska verk, ”Den Svenska folkkosten”, framtaget tillsammans med Gunnar Blix, Sigurd Bergström och kostkonsulenten Siv I Westin, låg till grund för det första svenska kostrådet och han fick även Socialstyrelsen att starta kampanjen ”Kost och Motion” 1969.
Han var också den första ordföranden i dess medicinska expertgrupp, MEK för vuxna.
MEK-B för barn, som kom senare, fick Stig Sjölin, professor i pediatrik, som ordförande..
Den grundläggande principen var att sammanställa rekommendationerna för ändrade matvanor och fysisk aktivitet vilket då var unikt ur både nationella och internationella perspektiv.
Härigenom var det till exempel möjligt att engagera idrottsföreningar i kampanjen ”Kostcirkeln”, som infördes 1963, och är ett exempel på Wretlind intresse att utveckla enkla verktyg för få fram bättre matvanor.
Han uppmuntrade samarbete mellan nationella myndigheter och matsektorn för att skapa matvanor för att förbättra allmänhetens hälsa och han inrättade även en expertgrupp för samordning av sjukhuskost (1963).
Arvid Wretlind tog också initiativ till att utarbeta nordiska näringsrekommendationer tillsammans med kolleger från de andra nordiska länderna.
Han var en framstående person i utvecklingen av näring i medicinsk forskning och grundutbildning i Sverige och etablerade tidigt kontakt med Svenska Läkaresällskapet för att starta en näringssektor inom samhället, i syfte att erhålla stöd för rekommendationerna från läkaryrket.
Han var också avgörande för skapandet av en professur i näringslära vid våra medicinska fakulteter. Den första akademiska utbildningen i näringslära var logiskt skapad i i ett gemensamt program mellan Stockholms universitet och Karolinska Institutet.
Arvid Wretlind tillhörde den första generationen av professorer i näringslära.
Hans grundforskning i parenteral nutrition var enastående och hans praktiska tillämpningar, parenteral både i näring och i tillämpad näringslära för bättre folkhälsa, var av stor betydelse för utvecklingen av näringsforskning.
det första barnbarnsbarnet Ebba
Louise går i morfar Arvids fotspår
………………………………………………………….
Ur Bildarkivet:
Om Pappa Professor
